Skolan - kunskapens träd - med många grenar
Mikaela Jaconelli
Skolan – kunskapens träd med många grenar
För alla. Att inkludera varenda individ. Den tysta killen som alltid sitter
själv och äter, han som inte tycker om att prata. Han ska få vara med. Den
snygga tjejen i trean, hon som alltid skrattar högre än alla andra. Hon ska få
vara med. Vi som döljer vårt hår för vår religion, vi som bär slöja. Vi ska få
vara med. Och ni som har lite svårt att hålla reda på alla orden, ni som har det
folk kallar för dyslexi. Ni ska också få vara med!
Jag talar om en gymnasieskola som alla kan ta del av – en gymnasieskola för
alla. Men hur enkelt är det egentligen att skapa en plats där alla trivs? Hur
enkelt är det att baka en kaka som alla tycker om och kan äta?
I praktiken är det nog omöjligt att baka en kaka som precis alla gillar. Det
finns alltid de som inte tycker om det ena eller det andra, och till och med dem
som är allergiska. Därför måste det ju också vara omöjligt att skapa en
gymnasieskola för alla, för varenda en utav oss. Hur man än vrider och vänder på
det är det ju alltid någon som hamnar i kläm… eller?
Jag vill tro att det inte alls behöver vara omöjligt. Jag vill till och med
påstå att ingen alls behöver hamna i kläm. Kanske handlar allt bara om att hitta
en balans. Kanske handlar det i grund och botten bara om att baka en kaka med
många olika ingredienser. Där du själv får välja vad du tycker om, och plocka
bort det du gillar mindre.
För givetvis är vi alla helt olika varandra. Det skulle vara mycket svårt att
skapa en skola för alla, utan några individuella valmöjligheter. Det fungerar
inte så, vi fungerar inte så som människor. I stället ska vi elever dela samma
skola, samma bas. Men gro våra egna grenar ut från den stammen. I slutändan
mynnar vi ut i massvis med små grenar och kvistar, men vi har fortfarande en sak
gemensamt. Vi växer ut ifrån en och samma stam.
Därför bör en gymnasieskola som ska passa alla vara fullproppad med möjligheter.
Skolan ska bara vara själva materialet, som vi sedan får pilla och plocka med.
Kalla oss konstnärer, skulptörer, uppfinnare – you name it! Men i slutändan är
vi fortfarande bara elever. Elever med möjligheten att tycka, tänka, känna och
göra precis som det passar oss bäst.
Om man ser detta i praktiken, skulle det kanske kunna handla om de individuella
valen. Skolan lägger fram förslagen, de står för materialet. Men det är bara
byggstenarna som vi får bygga med.
Jag menar dock inte att vi enbart ska se skolan som material. Visst kan man
titta på skolan som ett papper och pensel, vilka vi måla upp våra egna läsår
utifrån. Och visst är det bland det allra viktigaste, att en skola ska rikta sig
till oss som individer, och inte bara som en grupp elever. Men en skola handlar
om så mycket mer än bara en bunt skolämnen, terminer och läsår.
En skola är en plats där vi lever fem av veckans sju dagar. I genomsnitt
spenderar vi sex timmar innanför skolans väggar varje dag, vilket är 30 timmar
varje veckan. Men är det bara mattetal och grammatiska formler som vi är där för
att ta in alla dessa timmar och minuter? Söker vi inte också något annat? Något
mer?
Vi kommer i kontakt med skolan under våra kanske mest sårbara år i livet. Vi
springer allihop runt med öppna huvuden, redo att fylla dem med något. Vi är
blottade för att ta in intryck, skapa känslor och ta lärdom. De är under de här
åren som vi bekantar oss med världen och allt kring den för första gången på
riktigt, utan en skyddande förälder vid vår sida. Vi försöker alla komma på hur
världen egentligen fungerar och vad vi har här att göra. Intrycken som vi får
under den här tiden är i många fall vad som avgör hur världsbilderna i våra
huvuden kommer att se ut.
För mig är en gymnasieskola för alla inte bara fylld med material som gör det
möjligt för oss att gro våra egna, individuella studievägar. En gymnasieskola
för alla är också fylld med en annan sorts ingredienser. Den är fylld med alla
oss, vi elever. Vi finns i tusen olika smaker, färger och former. Vi är tjocka,
smala, muslimer, kristna, smarta, dumma, glada, ledsna, lyckliga, trötta, långa,
korta. Men det är också vi ingredienser som tillsammans knådas ihop till en
kaka. Vilket för med sig att om någon ingrediens skulle glömmas bort eller
försvinna, då skulle kakan inte längre smaka den samma. Vi måste få vara dem vi
är, och ta lärdom av varandra. Alla ska vi få vara en del av kakan.
Så kanske är då exemplet med trädet inte det allra bästa. Visst ska vi få gro
våra egna grenar och växa ut i olika riktningar beroende på vilka vägar vi
bestämmer oss för att ta. Och visst sitter vi samtidigt ihop och delar en och
samma stam. Men vi måste fortfarande minnas att vi alla är en del av samma kaka.
Att vi ska hjälpa varandra och växa tillsammans. Annars skulle ju kakan smulas
sönder.
Kanske ska man därför i stället se oss som små ojämna bitar. Vi är som tusentals
olika bitar i regnbågens alla färger. Precis som vi är korta, tjocka,
dyslektiker, pratglada, muslimer, spanjorer och kineser. Så kan man också se oss
som blåa, röda, gröna, gula, gråa och bruna små glasbitar i alla möjliga former
och storlekar. Tillsammans kan alla vi bitar sättas ihop och bilda ett fönster,
ett fönster att se världen igenom.
grund och botten är det sedan upp till oss och skolan att bestämma enligt vilken
mall glasbitarna ska sättas ihop till ett fönster. Vi måste bestämma oss för
vilket fönster vi vill titta på världen igenom. Vill vi verkligen se världen
genom ljusrosa fönster där ytan är fläckfri och kanterna helt perfekta?
Jag har i alla fall bestämt mig. I en gymnasieskola för alla förekommer inga
jämna, perfekta, ljusrosa fönster. Där ser man världen genom ett stort, vackert
mosaikfönster. Ett mosaikfönster bestående av tusentals små ojämna bitar. Bitar
i regnbågens alla färger.
Namn: Mikaela Jaconelli
Blackebergs Gymnasium
HT 2008