Det var hösten 1950, under skolans andra år, som ett par elever fick idén att ge ut en tidning som i första hand var avsedd för klass 2 c, alltså motsvarande dagens sjätte årskurs i grundskolan. Eftersom tanken att mångfaldiga tidningen verkade omöjlig att förverkliga föreslog klassföreståndaren, svensk- och engelskläraren Maj Andersson Spång, att innehållet skulle läsas upp på ”roliga timmen”. Men utgivarna, klasskamraterna Hans Wolf, Hans Fries och Åke Åstrand, tyckte att det lät som en halvmesyr.

Med fyra karbonpapper i skrivmaskinen krävdes det fem utskrivningar av det sexsidiga bladet för att upplagan skulle räcka till alla klasskamrater som ville satsa 15 öre på ett lösnummer.

- Det är ju lika mycket som Lektyr kostar, sade någon missnöjt och syftade på en vid denna tid masspridd äventyrstidning.

De första numren, till en början under namnet 2 c:s klassblad, speglar de besvärliga lokalförhållandena under skolans första år i Södra Ängby skola och Blackebergs folkskola, med slöjdsal på Sigrid Undsets gata och sedermera gymnastik nere vid Blackebergs sjukhus. Teckningsläraren Björn Berndtsson lockade med att vi på välskrivningslektionerna skulle få lära oss att avslöja varandras karaktärer i handstilen. Sporten fick en hel sida med resultatbörs från klassmästerskapen i friidrott på Ängby idrottsplats: sammanlagd femkampssegrare blev Ulf Ahlborg. Birgitta Kronby, sedermera känd som Wistrand, recenserade en skolteaterföresträllning på Dramaten. Åsa Kilbom, som i likhet med Fries och Ahlborg blev läkare, försåg tidningen med en del matrecept och ett kåseri om skrivarvånda. Hobbytips och mer eller mindre lustiga historier fyllde ut.

En kort intervju med det nya läroverkets byggmästare Anders Dunder fanns i 3 c:s klassblad utgivet den 16 december 1951: han berättade att bygget fortskred programenligt och att gjutningsarbetena skulle inledas efter nyåret.

Ett år senare skildrade Åke Åstrand hur skolan började skjuta mot höjden i ett ovanligt naturskönt läge nära den nya t-banan. Han blev så småningom filmare, först i samarbete med Eric M Nilsson, och sedan flygfotograf med eget certifikat.

Från klassblad till skoltidning

Nu var det dags att vidga läsekretsen till hela skolan. Det hade redan tidigare visat sig att redaktören Hans Wolfs far hade tillgång till en stencilapparat som kunde skötas med hjälp av en tekniskt kunnig dam från hans arbetsplats, en omistlig ideell insats bakom tidningen. Familjens bostad förvandlades till tryckeri, som regel en lördag eftermiddag. När nästa rapport från skolbygget inflöt hette tidningen Blackan, efter en pristävling där det förslaget först möttes av viss tvekan innan den vitsiga dubbeltydigheten vann gehör.

Inför julnumret 1952 hade Hans Wolf och Ulf Ahlborg fått rektor David Thörnbloms skriftliga tillstånd att titta in i det nästan färdiga skolbygget, ett papper som efter visst motstånd accepterades av byggledaren. Ljusgården var ännu inte klar, och inga korkmattor fanns i klassrumslängan men i stort fick man en uppfattning om hur det skulle se ut. Och vilka som gärna kunde befolka bygget fick man veta i en enkät där fil mag Inga Berg svarade på frågan hur en idealelev skulle vara (han fanns inte liksom inte heller idealmänniskan, men hon ville gärna att eleven skulle göra sitt bästa utan att behöva vara bäst i klassen). Torbjörn Lundell i 4 c beskrev idealläraren: rättvis, humoristisk, inte ofelbar.

Sista numret av Blackan kom julen 1953 och rapporterade om nya etapper i skolans utbyggnad. Scoopet som bidrog till att de 250 exemplaren oväntat snabbt såldes slut var dock den en timme före tryckningen timade lottningen till skolmästerskapen i basket. Fil mag Alf Rosfelt berättade varför han blev lärare. Ulf Ahlborg var som tidigare fjällresekorrespondent. Han kom sedan att ta initiativet till konkurrenttidningen White News som i sitt enda nummer hade den goda idén att trycka några skrivbegåvade elevers uppsatser i svenska. Ett par nummer utgavs också av Black News, som råkade i blåsväder efter kritik av skolans gymnastikundervisning. Lokalproblemen hängde kvar och basket fick spelas i ljusgården.