Ingen skoldans utan vakande ögon

Hur var det – fick Blackebergarna bara dansa om de var någon annanstans än i skolan?

Efter Medlemsbladets artikel om lägerskola i Medlemsbladet nr 5 fick vi ett mejl från Inger Isberg, som tog realexamen i Blackeberg men studentexamen i en annan skola. Hon gladdes åt de egna minnen artikeln väckte av hennes lägerskoleresa till Danmark 1960 men tillfogade lite tillrättavisande beträffande skolan:

– Vi fick INTE ha några skoldanser.

Upplysningen får stöd av en artikel i skriften When the saints… Essäer om Stockholms skolbandsjazz (Svenskt Visarkiv, Stockholm 2000). I sitt bidrag Alla jazzvägar bar till Bromma skriver redaktören Peo Österholm: ”I slutet av 1959 startade några jazzintresserade elever i Blackebergs läroverk under ledning av Olov Börjesson en ny verksamhet som fick namnet Wergeland Street Jazz Club, efter Wergelandsgatan, där skolan låg. Dess rektor tillät på inga villkor skoldanser”. Klubbens hemvist ”i exil” blev därför Ängbygården vid Ängbyplan.

Formuleringen ”på inga villkor” var missvisande. Det finns en omfattande bilddokumentation från skoldanser i ljusgården i Blackebergs läroverk på 1950-talet. Den första skoldansen ordnades den 2 oktober 1954, då skolan fick besök av elever från läroverket i Falun (”Falubalen”). Ännu en ordnades något halvår senare med anledning av att skolans andra realexamenskull gick ut (”Realbalen”). Det framgår av bilderna att lärare och till och med representanter för föräldraföreningen var med.

Det verkar ha varit den springande punkten. När skriften When the saints... hade publicerats tog jag kontakt med Olov Börjesson, som också förklarade att detta var vad striden hade gällt: han ville inte ha några lärare där, ingen övervakning. Men till Ängbyplan sträckte sig inte rektor David Thörnbloms armar. Att det verkligen tycks ha varit en strid framgick med all önskvärd tydlighet av Börjessons berättelse. Brytningen mellan rektor och elev blev total.

Efter vårt samtal bestämde sig Olov Börjesson för att söka upp David Thörnblom, som hade hunnit bli över 95 år och inte hade lång tid kvar. Det blev ett försoningssamtal fyrtio år efter stridens hetta, till och med i ett annat årtusende. David Thörnblom förklarade att hans synsätt främst hade dikterats av omsorg om skolans flickor.

Det är ju möjligt, men svårt att bedöma för en 57:a, att skoldanserna och jazzen inte återfick fotfästet på ljusgårdens hala golv. I varje fall har jag inte stött på någon av skolans ”sextitalister” som har haft något minne av detta. Och hur som helst blev det ju så småningom annan musik som gällde.

Text & foto: Hans Wolf

Bildtext: ”Realbalen” 1955. I bandet bland andra Bo Erlander (trpt), Erik Sternbeck (vokalist) och Dag Wallerstedt (bas).