Svensk basket började i Blackeberg

Det är ingen överdrift att påstå att svensk basketbolls vagga stod i Blackeberg läroverk. Leif ”Byxan” Hildeby var med från början och berättar här historien om följderna av basketentusiasten och gymnastikläraren Åke Nilssons ankomst till skolan.

1950 började det! Året efter att Blackebergs läroverk hade startat i Södra Ängby folkskola. Vi som var de första eleverna i skolan fick en ny gymnastiklärare. (Den första läraren var Birgit Åkerblom). Åke Nilsson gjorde entré. Som medlem i Svenska handbollsförbundets basketbollsektion (startad 1949) hade han ansvaret för att byta ut korgboll mot basketboll. Sedan blev han Svenska basketbollförbundets första ordförande. Var fanns ett bättre tillfälle att införa sporten i skolorna? Det betydde att vi under våra gymnastiklektioner fick uppleva mycket basket.

Ett problem var dock att de skolor som uppfördes under och just efter slutet av världskriget inte fick bygga gymnastiksalar. När väl byggandet började var det en kamp mellan skolorna vilka som först skulle få gymnastiksal. (Jag gick alla mina skolår utan att det fanns en riktig gymnastiksal i skolan!) I de nya skolorna fanns det dock ofta en ljushall.

– Där såg jag till att basketkorgar kom upp. Det gjorde jag på alla ställen där de gick att hänga upp, berättar Åke-

Tyst spel

Det betydde att spelet måste ske tyst! Annars skulle vi ju störa de lektioner som pågick i salarna runt hallen. Dusch efter lektionerna kunde man glömma! I Södra Ängby genomfördes den första klassturneringen i basket. I den hade vi vanliga korgborgsställningar som stod placerade på golvet. Om någon av någon konstig anledning lyckades få i en boll i korgen så brukade den klassen vinna matchen. Oftast slutade matcherna alltså 2 – 0. (Som de flesta väl vet får man två poäng för varje mål.)

Förutom Blackeberg, som så småningom kom att dominera inom skolbasketen, var det ytterligare två skolor som låg långt framme med sporten, Brännkyrka och Enskede.    

Vad är en basketboll?

Efter en av våra första matcher (kanske den allra första) mot någon av dessa skolor kom Åke in i klassrummet där vi skulle ha teorilektion i gymnastik (på grund av bristen på gymnastiklokal blev det många teorilektioner) med en basketboll under armen och frågade:

– Vet ni vad det här är?

– En basketboll!

– Varför visade ni inte det i går då?

Hur det hade gått för oss i matchen dagen innan kan du själv räkna ut!

När vi väl kom till det nybyggda Blackebergs läroverk fick vi tillgång till en gymnastiksal. Den låg, och ligger fortfarande kvar, i en separat byggnad vid Blackebergs sjukhus. Då det var tre gymnastiklärare i skolan, fick vi tillgång till salen ungefär var tredje vecka. Övriga basketlektioner genomfördes i skolans stora ljushall. Tegelväggar och på dem placerade rockhängare gjorde att vi fick hålla oss en bit in på planen. Det gällde också att hålla sig på benen, då marmorgolvet var både glatt och hårt.

Det var inte bara under gymnastiklektionerna som dunket av bollstudsar från ljushallen hördes. Många av oss basketfantaster använde såväl lunchrasterna som tiden efter skolan till att bli bättre basketspelare. När vi spelade efter skoldagens slut gällde det att sluta några minuter före 16.30. Skolkortet på tunnelbanan gällde nämligen bara till den tiden, så man måste ha passerat in genom spärren innan klockan var slagen. Där kom vi alltså genomsvettiga (omklädnad, vad var det?) springande för att ta oss hem till någon av stationerna utefter den västra T-banan. Själv steg jag av vid Abrahamsberg.

Spel i trängsel

Planen i sjukhusets gymnastiksal är 9 x 16 meter och en ordinarie basketplan håller måtten 15 x 28 meter. Det betydde att det var trångt på planen. Oftast spelade vi med fyra spelare i varje lag. De som inte var på planen fick klänga upp i ribbstolarna och titta på spelet ur fågelperspektiv.

Även här förekom det “tjuvträning”. Det lär också ha hänt att vissa tog sig till salen på lördagar och plankade in och tränade. Detta var tiden innan det blev modernt med dyrksäkra lås och larm!

Nu hade vi i alla fall en gymnastiksal att spela våra klassturneringar i. Även om salen var liten var domaren under finalspelet av yppersta klass. Den som skötte pipan var ingen mindre än Ali Strunke. Han var generalsekreterare i Svenska basketbollförbundet och dessutom internationell domare. Att klaga på domsluten lönade sig inte!

Tillgång till “riktiga” planer fick vi på idrottsdagarna. Dessa dagar gav naturligtvis möjlighet till basketspel. Skolan hyrde då in sig i en riktig idrottshall. En mycket populär hall vid dessa tillfällen var flygets hall vid Hägernäs.

Elever undervisade lärare

Vi var ett gäng som gjorde reklam för skolan och basketen utanför skollokalerna. Under sportlovet vid den här tiden var det olika arrangemang i Ostermans Marmorhallar vid Birger Jarlsgatan. Vi var där och visade upp basketsporten.

Att sporten var ung kan man förstå av att vi som 14-15-åringar fungerade som instruktörer för gymnastiklärare i Stockholm vid en av deras studiedagar. De skulle lära sig basket. Det var onekligen kul att lära ut tvåtaktare, straffkast och en hel del annat denna dag då eleven var lärare.

Det går inte att skriva om basketen i Blackebergs läroverk utan att också nämna KFUM Blackeberg. Klubben startades 1953, och spelarna rekryterades från skolan. Det betydde också att tävlingsinriktningen ökade. Skollaget och KFUM:laget innehöll samma spelare. Bland de mer rubrikknipande landslagsspelarna från Blackeberg var Egon Håkansson och Anders Grönlund.

Det var säkert detta som gjorde att Blackeberg, tillsammans med Brännkyrka och Enskede, kom att dominera när skol-DM kom igång. Finalerna fick en värdig inramning genom att de spelades i Eriksdalshallen.

Vandringspris blev stationärt

På skolan bevaras idag ett vandringspris som sattes upp av Stockholms-Tidningen. Priset gällde allsvenska skolcupen i basket som startades 1959 med tidningen som huvudsponsor. Inte nog med att den satte upp priset, den skrev också stort uppslagna artiklar om tävlingen och sporten. Basketen började bli en etablerad sport. Blackeberg tog den första inteckningen premiäråret, och genom seger i Åkeshovshallen 1964 tog skolan sin tredje inteckning och fick behålla priset.'

För oss basketfrälsta var R William Jones’ besök på skolan något stort. Jones var generalsekreterare i FIBA (Internationella basketbollförbundet) och han höll ett föredrag om basketens utveckling i skolans ljushall. Problemet för undertecknad var att hänga med, då han talade engelska. Det ständiga BC:et i engelska i terminsbetygen gjorde det inte så lätt!

Att även föräldrarna engagerade sig i basketen framgår av att de sponsrade en resa för skollaget till Norrbotten. Det var kallt under resan och alla killarna i laget bar hatt! Varför de naturligtvis kallades ”hattgänget”. Laget fick mycket utrymme i norrbottenpressen, och Åke Nilsson fick ytterligare reklam för sin sport!

Leif ”Byxan” Hildeby – student -57